Barn

Anledningen till att många barn far illa tror jag beror på att de ses som ägodelar. Föräldern ser barnet som sitt.

Men... Brukar vi inte säga att barn är en gåva? Att de bara är till låns? Att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn?



Barn anser jag vara en gåva från Gud. I gengäld för denna gåva är det föräldrarnas uppgift att se till att barnet får en trygg uppväxt så att han eller hon en dag klarar att stå på egna ben. För barnet, är ju som sagt, bara till låns.



Att uppfostra ett barn är inte alltid lätt. Därför krävs det fler vuxna. Vuxna som ser och hör och som kan stötta när det behövs.



I dagens samhälle är det mycket vanligt med skilda eller separerade föräldrar. Dessa vuxna skulle med största sannorlikhet inte ha med varandra att göra om det inte vore pga barnet. Ibland är det tyvärr så att den ena föräldrarn ser barnet som en möjlighet att fortsätta ha en relation till den andre föräldern med ibland ödesdigra konsekvenser. Föräldern kan då använda barnet på destruktiva sätt bara för att bli sedd. Lite som Münchausen by proxy.
För om man inte kan bli sedd själv... Så får man använda barnet som måste bli sett.

Svår livsstilskombination...

Det är en utmaning att leva minimalistiskt men ändå i en västerländsk kultur. Man måste nog välja bort något gammalt när man tar in något nytt. Skänka eller slänga.

Livet, liknat vid ett smörgåsbord.

Jag anser att livet kan liknas vid ett smörgåsbord byggd i våningar. På den första våningen finns mycket gott. Hit når alla. Men de riktiga godsakerna finns högre upp och hit krävs att man tar t ex en stege. Har man ingen stege får man antingen låna en av någon annan en bygga en själv. Dock kan alla ta sig hit upp, men det krävs lite mer.

Jag vill ha godsakerna på våning ett, två och tre. Inte bara för min egen skull utan för dem människor som av någon anledning inte kan komma till smörgåsbordet överhuvudettaget.

Jag, en sadomachosist?

Idag har jag haft en lång dag. Dock har den varit väldigt givande och rolig.

Allt jag gör, gör jag utifrån min magkänsla. Den inre rösten som puffar en i rätt riktning.
Men man måste lyssna och inte skjuta tanken ifrån sig. För hjälpen är i form av en tanke. I alla fall för mig.
Jag tror heller inte på att saker och ting sker av en slump. Som det här att jag stängde av cd:n jag lyssnade på i bilen idag och satte på Rix fm på radion och att en röst plötsligt berättar om "my mission". Något som i allra högst grad gäller mig. Ska lyfta luren imorgon och försöka ta reda på så mycket som möjligt om detta. Vill ju delta samtidigt som jag vill skydda mina ideér.
(http://www.presskontakt.se/?option=com_compropressrelease&id=95389&uuid=37F48F5F-6838-403D-B0C3-2A894FD8563D)

Imorse, innan jag körde ner mot Göteborg, ringde jag min naprapat Martin Laussen för att boka tid. Dock fick jag inget svar. Skickade då ett sms och bad honom höra av sig.
Efter några timmar ringde jag till honom igen men då var det upptaget. Suck... Jag behövde ju verkligen hans hjälp!
Eftersom han jobbar till kl 20 på måndagar så ringde jag igen vid kl 18.30. Då svarar han äntligen! Han förstår mitt problem men kan tyvärr inte hjälpa mig då han är fullbokad. Dock lovar han att höra av sig om han får något återbud.
Suckar än en gång... Men jag förstår honom. Det behövs helt enkelt fler naprapater här på västkusten!

Kl 19.03 , när jag sitter i ett möte, ringer han och frågar var jag är.
"I Jörlanda", svarar jag
"Hur snart kan du vara här?"
"Väldigt snart..."
Lägger på luren och ber min vän om ursäkt för att jag måste lämna mötet i sådan hast. Lovar att återkomma inom en timme.
Sätter mig i min fin-fina WV Golf -Sportline, med härlig motor och turbo och känner mig väldigt nöjd över mitt val av bil... Den kan gå riktigt fort!

Inte många minutrar senare ligger jag på naprapatens behandlingsbänk. I minimala trosor som vanligt... Måste köpa några boxershorts!
Till skillnad från Martins norska kollega så kör Martin lite "förspel" innan han sätter igång och knäcker allt som finns att knäcka. Och med förspel menar jag ryggmassage med olja samt ultraljud över de inflammerade delarna.
När jag låg där på bänken och kände smaken av tårar, tänkte jag att det nog bor en liten sadist i Martin. Han ser alltid så nöjd ut när det knakar och sprakar och en annan ligger där och skriker. Men om han är en sadist.. och jag går dit frivilligt (och faktiskt betalar en ansenlig summa pengar varje gång) vad gör det då mig till? En sadomachosist?

"Men vem är du?"

Under förra veckan fick jag flera gånger frågan "Men vem är du?".

Denna frågan har jag funderat en del på. Inte så mycket över vem jag är, för det vet jag redan, utan mer på vad skillnaden är mellan mig och andra framgångsrika människor. Vad jag kommit fram till är att de redan har lyckats, det har inte jag. Än...

(Vill dock förtydliga att den framgång jag skriver om ovan är den man kan mäta i kronor och ören.)


Citerar ett stycke ur boken "Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät", skriven av Paulo Coelho.

"En man träffar på en gammal vän, som i hela sitt liv har varit tvungen att kämpa för att få det att gå ihop. Jag borde ge honom lite pengar, tänker han. Men på kvällen samma dag upptäcker han att hans vän i själva verket har blivit förmögen och nu vill återgälda en del av de skulder han har samlat på sig under årens lopp.


De går till en bar som de brukade besöka tillsammans, och den gamle vännen bjuder alla som är där på en omgång vin. När de frågar honom hur han har burit sig åt för att lyckan plötsligt skulle börja le mot honom svarar han att han ända tills för några dagar sedan hela tiden spelade rollen av den Andre.

"Vad menar du med den Andre?" frågar de.

"Den Andre är den som man har lärt mig att vara, men som inte är jag. Den Andre tror att det är vår plikt att ägna hela livet åt att fundera över hur vi ska kunna lägga pengar på hög så att vi inte behöver sväta när vi blir gamla. Han funderar och planerar så mycket att han upptäcker att han lever först när hans dagar på jorden närmar sig sitt slut. Men då är det redan för sent."

"Och du då, vem är du?"

"Jag är den vi alla är, om vi lyssnar till vårt hjärta. En människa som hänförs av livets mysterier, som är mottaglig för undren, som känner glädje och entusiasm över vad hon för. Det var bara det att den Andre, av rädsla för att bli besviken, aldrig lät mig skrida till handling."

"Men det finns lidande i livet", säger en av dem som står och lyssnar.

"Och det finns nederlag. Men dem kan ingen undfly. Därför är det bättre att du förlorar några strider medan du slåss för dina drömmar än att du blir besegrad utan att ens veta varför du slåss."

"Är det så enkelt?" frågar en annan.

"Ja. Och när jag upptäckte det vaknade jag upp och bestämde mig för att bli den jag alltid hade velat vara. Den Andre stod där i mitt rum och iakttog mig, men jag har inte släppt in honom-även om han har försökt skrämma mig vid några tillfällen och göra mig vaksam på faran i att inte tänka på framtiden.

Från den dag jag jagade ut den Andre ur mitt liv har den gudomliga kraften låtit undren verka."

Nätterna

Har börjat skönja ett mönster för mina nätter. Kan säga att det är med längtan jag lägger mitt trötta huvud på kudden, samtidigt som jag känner en känsla av oro blandad med förtjusning. För precis som alla andra människor så behöver även jag att sova för att kunna fungera. Men det verkar som jag är som mest produktiv på nätterna... Jag får så himla många bra ideér som måste skrivas ner och nystas vidare på. En härlig känsla! Men.. Jag behöver ju min sömn för att kunna genomföra mina ideér! vilket då leder till känslan av "oro blandad med förtjusning".

Kände under kvällen att jag höll på att bli sjuk. Fick en spridande feberkänsla och halsont. Även känsla av magsjuka sköljde över mig, men det verkar ha lagt sig något, tack och lov. Magsjuka är verkligen hemskt att drabbas av.
Det känns nästan som en vinst att drabbas av feber och halsont, jämfört med magsjuka... Om man nu måste välja mellan två onda ting.

Man får det man ber om! och Guds vägar äro outgrundliga... Att jag blivit sjuk ser jag som en öppning för det som driver mig mest just nu. Istället för att åka till SÖF i Norge (Sykehuset Östfold Fylke som ligger i Fredrikstad) på måndag, kommer jag åka ner till Kungälv och se till att få ordning på min rygg. Den är, som man säger på norska, ödelagd.
För att få ordning på ryggen behöver jag en naprapat och "min" naprapat är just nu i England... Jag får alltså istället styra bilen söderut och hälsa på M som förövrigt också är en jätteduktig naprapat. Det ger mig också möjligheten att hälsa på P och se hur hans arbetsplats ser ut. Kanske kan vi gå och äta på något trevlig ställe i Göteborg... Det skulle vara trevligt.

Ska nog förtydliga att det inte är min rygg som driver mig mest just nu. Däremot sätter den käppar i hjulet för det som gör det.