Barn

Anledningen till att många barn far illa tror jag beror på att de ses som ägodelar. Föräldern ser barnet som sitt.

Men... Brukar vi inte säga att barn är en gåva? Att de bara är till låns? Att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn?



Barn anser jag vara en gåva från Gud. I gengäld för denna gåva är det föräldrarnas uppgift att se till att barnet får en trygg uppväxt så att han eller hon en dag klarar att stå på egna ben. För barnet, är ju som sagt, bara till låns.



Att uppfostra ett barn är inte alltid lätt. Därför krävs det fler vuxna. Vuxna som ser och hör och som kan stötta när det behövs.



I dagens samhälle är det mycket vanligt med skilda eller separerade föräldrar. Dessa vuxna skulle med största sannorlikhet inte ha med varandra att göra om det inte vore pga barnet. Ibland är det tyvärr så att den ena föräldrarn ser barnet som en möjlighet att fortsätta ha en relation till den andre föräldern med ibland ödesdigra konsekvenser. Föräldern kan då använda barnet på destruktiva sätt bara för att bli sedd. Lite som Münchausen by proxy.
För om man inte kan bli sedd själv... Så får man använda barnet som måste bli sett.

Svår livsstilskombination...

Det är en utmaning att leva minimalistiskt men ändå i en västerländsk kultur. Man måste nog välja bort något gammalt när man tar in något nytt. Skänka eller slänga.

Livet, liknat vid ett smörgåsbord.

Jag anser att livet kan liknas vid ett smörgåsbord byggd i våningar. På den första våningen finns mycket gott. Hit når alla. Men de riktiga godsakerna finns högre upp och hit krävs att man tar t ex en stege. Har man ingen stege får man antingen låna en av någon annan en bygga en själv. Dock kan alla ta sig hit upp, men det krävs lite mer.

Jag vill ha godsakerna på våning ett, två och tre. Inte bara för min egen skull utan för dem människor som av någon anledning inte kan komma till smörgåsbordet överhuvudettaget.